Det känns som jag har svikit alla i min omgivning, men främst det viktigaste jag har, mig själv. Jag har svikit mig själv så många gånger och aldrig orkat haft styrkan till att bygga upp mig helt igen. För varje gång har en bit brutits itu lite mer för att sedan ha blivit så skadad att det blivit så svårt att hitta alla bitars respektive plats.  Och jag har alltid ursäktat mig själv med att det tar för lång, dyrbar men ändå så onödig tid till att försöka bygga upp det igen när det ändå aldrig blir bra och helt igen. Negativ som jag är. Men är det just det som jag vill då? Leva ett trasigt och negativ liv? Från början var det inte det, i början var det bara små saker som jag ansåg skulle göra mig starkare, det gjorde ibland ont i hjärtat men alla gick igenom det och som människa ska man väl tåla ganska mycket? Så man kämpar visare, ser sig starkare och tror på sig själv och det man brinner för. Men just nu, som Sandra 18 år undrar jag hur länge man ska anse att allting är bra för att det ska göra mig starkare, eller hur mycket en människa faktiskt ska behöva tåla. Det finns andra människor som går igenom värre saker, där deras bitar inte går sönder lite då och då och bit för bit, utan där hela delar samtidigt krossas sönder, där bitar hamnar överallt och ingenstans pga. av att det händer så snabbt och hårt. Då borde väl jag som människa klara det här och sluta må dåligt över sådant som för andra skulle vara så små saker. Så jag är besviken, besviken på att jag lät mig hamna här, för att jag inte kämpa för mig själv och för den jag vet att jag en gång var och därför borde vara. Så vad hände Sandra, varför kämpade du inte? Varför kunde jag aldrig lära mig att samla ihop alla de små bitarna på en gång, och inte låta dem alla hamna på en hög. Varför byggde jag inte upp mig själv, när jag var den enda som hade alla de redskapen som behövdes.