jag börjar inse att jag inte kan dela livet med människor som inte är villiga att dela deras liv tillbaka. jag vill kunna få vara delaktig hela vägen, och inte enbart när de passar den andre/de andra. varför kan jag inte vara värd det ,när jag ger samma sak tillbaka? varför kan jag inte få tillbaka det jag själv delar med mig av? jag är ledsen och trött på att aldrig få känna mig tillräckligt viktig eller betydelsefull, att jag aldrig duger för den jag är och räcker till. jag är trött på den känslan till att aldrig duga, på att aldrig, aldrig, aldrig räcka till som mig själv.
trots att jag försöker berätta lyssnar ingen, och jag börjar bli trött på att ständigt utsättas för detta.

acceptera mig helhjärtat, eller bara låt mig gå.    

Idag har jag andats på jorden i hela nitton år. I nitton år har jag utforskat livet och vad det för mig är att leva. Är det bara att finnas eller handlar det om någonting helt annat, att känna att man lever? Både och kan jag väl kanske tycka, definitionen för att leva tror jag är helt olika beroende på vilken männsiska du frågar. Trots att jag idag blir nitton år vet jag fortfarande inte riktigt vad jag vill med mitt liv. Det finns saker som jag redan vet, och andra som jag ännu inte fått svar på, och jag kan väl tycka att det skulle ju vara väldigt tråkigt och ganska synd om man från början hade hela bilden klar, då hade man ju ingen anledning till att våga testa. Man skulle aldrig få veta hur det är att någon gång råka välja fel, för att sedan lära sig att hitta vägen tillbaka. Och hur fel det än kan kännas i livet och hur ont det ibland kan göra, så försöker jag alltid och i den förmåga jag kan se det som att jag bygger mig själv. En ny handling i mitt liv ger mig ännu en byggsten till att bygga en stabil grund inom mig, som skapar och bygger en trygghet. Men det är så sjukt att man vid en sådan, i alla fall enligt mig ganska hög ålder, börjar inse vad som under sin barndom påverkat en. Det är svårt att inse att personer som man trott varit på ett visst sätt, tillslut visar sig vara någon annan som man inte hade en aning om. Och det kan göra så ont. Speciellt när man under sådan lång tid inte insett och trott att man var trygg och hade en trygghet och så rasar det. Det är så svårt att jag nu ska börja inse det och inte kunna göra någonting åt det och bara acceptera, eftersom man inte kan ändra på en människa. Det är bara så svårt, och det tar tid. Det gäller bara att jag ser till att jag har den där trygga grunden inom mig själv som jag kan falla tillbaka på. Och det som då är ännu jobbigare att jag vet att den grunden just nu är lite trasig, och att jag måste bygga upp den på nytt. Men det är som alla säger, att det som inte kommer döda mig kommer enbart göra mig starkare. Så det är bara att fortsätta våga testa. Jag vet att det tillslut alltid kommer blir bra, jag måste bara våga lita på det.

Så i nittion år har jag nu andats och levt, vilket jag ska fortsätta med. Måste bara få klart för mig vilka förväntningar jag har med livet, vad som är värt att kämpa och offra för, och vad som inte är det. Jag måste bestämma mig för att inte längre ägna den mesta delen av livet till att bara finnas till, utan att jag så ofta jag kan även känna att jag lever. För, if it's not good in the end, it's not the end. 

Jag låste bara för att jag var/är så fruktansvärt rädd att skada mer än vad jag redan gjort eller gör. Så jag ville skydda, även fast det man kännner aldrig kan ändras helt utan andlening då känslor är känslor, hur klychigt det än låter. Men jag vet inte, vetskapen om att någon liten person då och då läser allt i tystnad och inom anonymitet gör att jag på något konstigt vis inte behöver bära allt själv även fast den som läser inte behöver ha med saken att göra. Men jag är inte ensam, för att även fast det är tystnad så vet någon mer om, och jag blir "ensam" fast ändå inte ensam hur konstigt det nu inte låter.

Jag vet inte om det kanske är fel att blotta mig helskinnat, eller om det är en väg till att överleva. Men det här är jag, det här är mina tankar och framför allt och viktigast, det här är mina känslor. Och ingen på denna planet kan säga att det som pågår inom min kropp och det som jag känner varken är rätt eller fel. Det här är bara jag. 

Från både kropp och själv så vet jag ärligt talat inte längre vad jag ska göra. Jag vet att vad jag än gör så gör jag fel. Allt jag känner är fel, allt jag gör och inte gör är fel. Allt det goda och omtänksamma är borta. Det finns liksom ingenting bra kvar.

Under över ett år har jag gång på gång sett den jag älskar som mest brytas ner. Varje gång har jag blivit tvungen att stå på sidan hjälplös utan att ha makten att kunna göra det bra. Jag har lyssnat, och jag har försökt. Men jag räckte inte till. Varken då eller nu. Jag behövs inte längre.

Jag vet att jag gjorde fel idag. Men jag kunde inte hjälpa det. Det är bara så mycket som gör ont när det kommer på tal. Det gjorde ont vid stugan och hon sa att det spelar väl igen roll du får reda på det ändå nu… Så jag satt bara där i soffan iskall och varm på samma gång och lyssnade fast jag inte ville höra. Jag ville inte veta, och det borde hon ha förstått. Jag, för den jag var skulle inte ha behövt höra. Så gjorde det lite mer ont när alla tankar och funderingar föll på plats. Jag dög inte den gången, men hon gjorde tydligen, vem hon just då var. Men nu visste jag och sådant bryter ner mig till tusen. Så därför reagerade jag som jag gjorde nu, det var mer eller mindre något gammalt jag försökt glömma och acceptera. Men sedan försöker jag i alla fall. Säger förlåt och vill förklara varför men får ingen respons tillbaka. Ber henne se mig i ögonen när jag så liten och skadad försöker förklara på ett så bra sätt som möjligt. Men hon tränger sig förbi och går. Det som annars varit fel när jag inte gjort är nu fel när jag väl gör. Så jag vet inte längre vad jag ska göra. Får bara höra vad hon känner men inte en chans att själv förklara mig. Så det spelar ingen roll vad jag gör, för jag gör bara fel.

Lägger mig i vår säng för att försöka slippa tänka. Hon kommer och säger förlåt hon med, att hon älskar mig och jag säger att jag älskar henne med och hon säger att hon vet det, och sedan är det bra. Men det är det inte, jag vill också vara viktig, mina känslor är också viktiga.

Det gör sedan ont igen då det sägs hejdå och jag går nu. Så ligger kvar med ansiktet mot väggen och tänker nu vet jag inte mer, jag vet inte om allt det här är värt det eller varför det ens är såhär. Hon frågar inte ens om jag klarar mig, om det går bra att hon lämnar och går för att det finns andra som också behöver henne. Det säger hon aldrig. Och det känns bara så fel då jag själv både sjukskrivit mig och ringt efter andra då jag själv inte kunnat vara där för henne, just bara för att jag inte vill lämna henne ensam just då när det är som jobbigast. För även om jag inte kan så bryr jag mig fortfarande. Men visst klarar jag mig, det är man tvungen att göra. Jag vill bara känna att hon bryr sig så som mig som jag gjort för henne. Inte att det skulle vara extra synd om mig, utan bara få tillbaka just det här lilla som jag själv gjort. Men det enda jag hör är trappsteg i trappen, dörren som öppnas och stängs med en smäll och sedan bara tystnad. Så jag gör så som jag alltid gjort, släpper ut allt. Gråter och slår, för att det bara i min ensamhet som jag kan tillåta mig vara svag på riktigt, längst där nere på djupet.

Men trots att det är jobbigt kan jag inte tillåta det eftersom att hon och många andra egentligen har det värre. Men så tänker jag lite att det som jag känner är kanske stort och viktigt för mig, så det kan få göra ont eftersom det handlar om mig och ingen annan. Men det är ändå så svårt att tillåta. Jag vet fortafarande inte vad jag ska göra, om det är rätt eller fel. Det enda jag vet är att det är jobbigt för mig men kanske inte för andra. Men hon har ändå gått sin väg just nu och jag sitter ensam kvar i lägenheten och den tanken tar kol på mig. Det känns som jag är fängslad och aldrig kommer härifrån. Det bara går runt i en cirkel och det börjar bli snurrigt nu. Jag vet att hon offrar för mig också, men jag vet inte vad som hänt längre.

Det var bara någon vecka sedan hon vid backen inne i bilen slog på ratten och skrek åt mig. Just då klev jag ut och gick. Jag brydde mig inte längre, det fick bli som det blev. Hon kom efter och fortsatte skrika, att jag skulle med hem till lägenheten och packa ihop alla mina saker för nu var det fan slut och jag fattade ingenting. Jag var bara så jävla egoistisk och självgod och hon hade aldrig träffat någon som befann sig i sin egen bubbla förut och jaha, då går jag väl då om jag är en sån jävla hemsk människa. Skadar jag bara är de bättre att människor jag bryr mig om får finna någon annan som tar hand om dem. Hamnade tillslut i lägenheten och tänkte att nu är det sista gången jag ser det här så hejdå och tack för denna tid, och hon fortsatte bara med hur egoistisk jag är och att jag aldrig kan ha förmågan att förstå eller hjälpa andra för jag bara bubblade i mig egen bubbla och allt bara handlade om mig och ingen annan. Så jag satt där bara tyst. Gick igenom samma sak som jag halvåret innan på verandan fått vara med om. Samma visa, av de andra två personerna man älskar trotts allt och som bara bryter ner och förklarar att det finns ingen omtanke i det man gör, man är som en ångvält som bokstavligt talat skiter i alla andra och enbart tänker på mig själv så man är bara respektlös och jävligt värdelös som människa och jag vill bara skrika att det var ju jävligt synd att ni som föräldrar misslyckats med att uppfostrat mig som en god människa men bra jobbat för jävligt jobbigt lär de ju ha varit att ha hand om mig. Så av de människor som jag älskat mest lär jag mig att jag inte är värt ett skit som människa. Så jag vet inte hur jag ska lösa det här nu, för jag har försök, jag har försökt så länge men det spelar ingen roll för allt man försöker med så blir det aldrig bra ändå. Så jag vet inte om jag ska sluta kämpa för någonting som de andra jag kämpar för inte ens vill ha. Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte längre vad jag ska göra.       

Ikväll ska jag släppa allt vad skolarbeten heter eller handlar om. 
Ikväll ska jag inte vara negativ.
Ikväll ska jag inte hata min kropp eller mig själv. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 
Ikväll ska jag leva för vad just den här kvällen är.
Ikväll ska jag vara positiv, lycklig och glad.
Ikväll ska jag älska mig själv och alla andra som jag håller så varmt om.
Ikväll ska jag vara full. 

Jag kan ibland undra om alla människor känner lika mycket. Kan de uppleva allting med deras egna känslor, tillåter de sig att känna när det är som viktigast, och är det medvetna om att de känner. Vet de hur det är att få hjärtat krossat, hur det är att stå på sidan av sig själv och se hur man bryts ner bit för bit utan att försöka rädda sig själv för att man har gett upp. Vet de hur det är att ligga på hallmattan och skrika av smärta för att allt bara är för mycket, hur det är att släppa allt ont och smärtsamt inom sig fritt. Vet de hur det är att ge upp allting man en gång kämpat för, att se allt det man kämpat sig blodig för bara försvinna. Vet de hur det känns att inte kunna ta sig upp ur sängen, eller att i timmar sitta och stirra in en vägg. Har de upplevt allt det som gör ont och som bryter ner en som människa, har de känt det?
Om de har känt det så hoppas jag att de känt eller snart eller i framtiden kommer känna hur det är att i all hopplöshet och mörker bestäma sig för att hitta ett ljus. Jag hoppas de alla har fått känna att man genom ett tidigare krossat hjärta lär sig mer om det då man bygger ihop det igen. Jag hoppas de känt och bestämt sig för att aldrig mer stå på sidan om och se sig själv brytas ner, utan nu istället vågar finnas kvar och säga stopp, du har inte rätt att slå sönder min kropp och sinne mer. Att de känt känslan av att nu veta sitt eget värde och därefter värdesätta det och sätta gränser. Jag hoppas de kan känna ännu mer glädje och lycka nu när de vet hur ont det kan göra. Att de känt den där nya gnistran av hopp, trotts att man gett upp, för att då, i allt mörker bestämma för att fortsätta kämpa, för att det inte längre spelar någon roll om man kämpar sig lite mer blodig. Det går att plåstra om. Jag hoppas innerligt även att det känt att ljus är bättre än mörker, även fast resan dit kan vara lång och svår. Det är inte lätt, jag vet. Känslor gör som de vill utan att man kan göra någning åt dem, men oavsett det är värme eller smärta, värdesätt varje ögonblick där du känner lite extra. I grund och botten vägleder dem dig bara till att bygga och skapa dig själv. 

Klockan är 00.00. 

Känner mig delad. Som att jag varken känner glädje eller sorg. Som att jag inte alls vet vad jag vill eller känner. Ibland förändras livet utan att man kan göra någonting åt det, det bara händer och då får stå maktlös på sidan om och se på. Antingen kan man skapa frustration över att någonting gammal inte längre finns kvar och istället blivit till någonting nytt, eller så kan man välja att se på det med andra ögon. Som att tänka på just varför förändringen uppkom eller började. 

Dock finns det ibland stunder då du själv kan välja att skapa en förändring. Att du som person kan ändra saker både hos dig själv och i ditt liv som du helt ensam har makten om.
Jag tror att det är dags för mig att skapa den. Jag tror att jag för min egen skull, efter så många år av längtan och tomma löften till mig själv, med ett beslut från både hjärta och hjärna, tillslut och ensam, måste påbörja den förändringen. 

Jag vill inte anpassa mitt liv efter andra. Jag vill inte behaga andra på min egen bekostnad. Jag vill leva ett liv där jag mår bra fullt ut. Jag vill inte leva det halvt eller delat. Jag vill leva det fullt. Så jag måste bestäma mig, för mig egen skull, att det är dags nu. Det är dags för den där förändringen. 

Idag har varit en dag som jag under väldigt väldigt lång tid har dragit ut på, velat ta tag i men inte kunnat. En dag jag innan inte kännt mig redo för. En dag jag inte haft energi till. En dag dag som jag alltid varit rädd för.
Men idag fick lov att bli den dagen, jag hade inget val. 
Idag var den dagen jag åkte till mormor. 

Mormor har under hela mitt liv alltid varit den som stått mig närmast efter mamma, pappa och Ida. Mormor har alltid bott nära och alltid varit delaktig och funnits där. Hon har alltid lyssnat på mig. Det spelade ingen roll vad jag egetligen sa, så lyssnade hon alltid istället för att ifrågasätta.
Efter att ha "förlorat" mamma och pappa, har jag aldrig vågat prata med mormor om det, i stor rädsla för att förlora henne med. Det har varit min största skräck, att förlora det sista jag har och det som jag värdesätter som mest. Jag visste att mormor visste, men inte om det för henne var okej. 

Så idag, efter mer än ett år åkte jag tillslut dit. Fick nybakat bröd och kolsoppa, kaffe och fika. Vi pratade till en början precis som vanligt, även fast vi båda visste varför jag egentligen var där. Jag visste att hon väntade på mig, på att jag skulle känna mig redo att ta steget. Så jag kunde inget annat göra, än att vid hennes matbord, där man så många gånger som litet suttit, försiktigt mellan alla rinnande tårar försöka förklara. Förklara att jag var rädd, så fruktansvärd rädd att förlora henne. Att hon inte fick känna att hon inte var tillräckligt värdefull eller viktig, för det var hon, hon var det sista jag hade kvar. Och hon bara stod där vid diskbänken, med allt nybakat bröd och lyssnade, precis som alla andra gånger.
Hon lyssnade.
Hon förstod,
och för mig viktigast av allt,
hon accepterade. 

Fick sedan en stor kram. En kram som berättar att allt fortfarande kommer vara som vanligt, oavsett vilka val jag här i livet väljer, och att jag oavsett vad, alltid alltid alltid kommer ha kvar henne precis som den mormor hon alltid varit och kommer vara. 

När jag flyttade hemifrån hade pappa precis bytt fönster i mitt rum. Och eftersom jag inte bodde där längre lämnades det som det var, omålat, utan fönsterbräda eller varken gardinstång eller gardiner. Även togs handduken som hängde under mitt namn i badrummet bort, så när jag väl varit hemma hos mamma och pappa har jag alltid mer känt mig som på besök än just hemma, jag torkade tex alltid händerna på gästhanduken. 

Men igår steg jag innanför ytterdörren till min familj med flera påsar och väskor för att försiktigt fråga om det är okej att jag sover hos dem, vilket från deras sidan inte ens behövdes frågas, det var en självklarhet. Så med alla mina medtagna ägodelar går jag upp till mitt ofärdiga rum för att försöka göra så det kändes lite som förut. Det sjuka är, hur creepy eller fucked up det än är, så har mamma och pappa, exakt samma dag städat hela mitt rum, en fönsterbräda är uppsatt, gardinstång med gardiner finns och lampor i fönstret lyser. De hade inte rört mitt rum på ca 3-4 månader, men just den dagen jag på kvällen kom hem hade de gjort iordning, utan att ens veta att jag skulle komma hem. Är det inte lite sjukt och väldigt fint på samma gång? 

Och ännu finare var att när jag väl skulle gå på toaletten innan jag skulle sova så satt det en handuk under mitt namn igen, min egen handuk i mitt egna hem. För jag är hemma nu. 

Imorgon är sista dagen för detta år. 2013, ett år som jag kämpat mig blodig för, ett år av smärta och glädje. Så mycket jag gett upp och så mycket jag trodde jag vunnit tillbaka. Men när klockan imorgon slår en minut över tolv och det blir 2014, så vet jag, hur smärtsamt och ont det än gör, att det nya året inte kommer bli vårt.

För det tar slut nu, och det krossar mig till tusen bitar.
Men hade jag inte valt dig hade jag heller aldrig vetat, jag vet bara just nu inte om det var värt det. 

Så mitt i det pågående kriget man har inom sig ringer telefonen. Och man ser vem det är men vet inte om man orkar prata, för jag vet att hon bryr sig så otroligt mycket om mig, och man vet inte om man ska säga att det är bra, eller att det inte är det, men att man efter det inte kommer kunna förklara varför det inte är bra. Men jag svarar, säger att allt går lite upp och ner, hon lyssnar, frågar sen så fint om hon kan göra någonting för mig, och man säger nej bara för att man vet att "hur ska någon annan kunna hjälpa när man inte ens själv vet". Men inom en vill man bara skrika, att hon ska komma, hålla om mig och säga att allt ska bli bra, låta mig ligga i hennes famn och hon sjunger sånger som hon alltid gjorde när vi var små, men man gör det inte, för man vill ännu en gång inte förstöra eller skada mer än vad som redan är. 

Men jag vet att om jag skulle säga, så skulle hon. Men jag gör det inte. Så förlåt för att jag inte tillåter dig finnas där ordentligt, min fina lilla mamma. Förlåt.  

Idag är ännu en sådan där dag då jag vägrar känna ordentligt. Tar imot men säger inte ifrån fast jag innerst inne vill. Jag vet vad jag skulle vilja säga, exakt vad jag skulle vilja skrika och främst av allt kunna ha förmågan att slå in alla mina egna känslor och tankar, bara för att kunna få lite förståelse. Men jag gör det inte, jag väljer att låta bli och står istället mitt i mot och sväljer allt kroppen hör och ser, även fast det just då och en stund efter gör ont. Det gör mig ledsen, arg och besviken, men jag säger inget, utan står där med tårarna rinnandes ner för kinderna och säger bara "mm" vid avslutet och lämnar rummet. Stänger in mig där jag alltid kännt mig som tryggast, i badrummet. Vill inte visa någonting, vill inte ställa till mer, vill inte skada och vill inte förstöra. Så jag väljer att sätta på handfatskranen på fullt, för att under ett litet litet ögonblick tillåta mina egna ögon och tårkanaler göra desamma. Men sen sätter man stopp som så många gånger innan, stänger av, tårkar de förbannade tårarna. Ser sig i badrumsspegeln precis innan man ska gå ut, ser fast man inte ser, för att sist av allt gå ut och stänga in sig i nästa rum, för att försiktigt sitta där inne med ännu ett stort världskrig inom en. 

- Det som aldrig sades

Jag vet förut när jag var mindre och hade ont i hjärtat, hur lätt jag hade att nästan varje dag stänga in mig på mitt lilla rum för att till fina och viktiga låtar gråta flera timmar i sträck för att det var skönt och befriande. Det onda i hjärtat vart lite intensivare för tillfället, men kunde efter bäras med en liten ny kraft och med lite lite lättare vikt. Ibland kunde jag även stanna upp av att en liten med ack så betydelsefull mening formades i mitt huvud, för att just då och i den stunden förklara alla känslor och tankar som tryckte inom kroppen.

Smärtan förknippad med en relation och med en person lärde jag mig att hantera, tiden läkte såren då för jag visste att det senare i livet förhoppningsvis skulle komma någon som älskade mig för just den jag var. Det fanns hopp och tålamod för väntan. Skolsituationer med prestationsångest gick även det att hantera, man visste att ibland känns det mycket och jobbigt, och ibland känns det mindre och lättare. Det enda jag kunde göra var att ge mitt bästa, fullt ut, för man kan inte göra mer än det man kan. Händelser mellan vänner som ibland fick mig att må dåligt rullade även det på. Det var jobbigt, men det gick, och jag kan se tillbaka på det med lärdom om att faktiskt veta vad riktigt vänskap är. 
Så med andra ord tog jag mig igenom allt som gjorde ont och som under min barndom var jobbigt, med vetskapen och vissheten om att "det här klarar jag, lär mig av det, fuller min ryggsäck med kunskap och blir starkare". 

Och det tror jag också på fortfarande, men som äldre har jag även börjat förstå att även fast man ser på smärta med vissheten om att det gör en starkare, så finns det alltid en baksida. 

När vi är små tror jag att vi är duktigta på att lära oss hantera saker i vår omgivning, vi lär oss handskas med dem, de börjar små och blir större med åren precis som oss själva, men vi lär oss alltid. Eller vi kanske inte alltid lär oss av dem, men vi lär känna dem, skapar en trygghet och bekvämlighet i allt det onda, bara för att klara av det. Så tror jag även att det har att göra med att ju äldre man blir desto större blir även det jobbiga, men inte i så stor grad att vi inte skulle kunna handskas med det och lära oss av det, och jag syftar då på saker som jag nämnt ovan, relationer som tar slut, bråk mellan vänner eller prestationsångest. Ganska vardagliga men jobbiga saker. Men sedan finns det tider, händelser eller situationer då det jobbiga kan bli större än vad det borde vara, och att man för stunden inte alls vet hur man ska göra, ta sig an, handskas eller viktigaste av allt, bearbeta det. Och denna tunna gräns är olika för alla, lika simpelt att förstå som att alla människor är unika. Jag som innan oftast alltid vetat hur min gräns sett ut, sett till att ingen eller något trampa över den helt och håller, fick för ca ett år sedan känna på hur det faktiskt känns när någon kör över den gränsen med dunder och brak.

Det jag dock inte kunde inse då, var att min gräns faktiskt var korsad. Istället var jag kvar i det gamla "det här klarar jag, lär mig av det, fuller min ryggsäck med kunskap och blir starkare". Det gjorde ont i kroppen men både min omgivning och främst jag själv intalade mig att jag var stark, och att jag som stark ensam människa skulle klara av det. Och det gick bra, just då. Hade det varit en vän till mig som kommit bärandes med min situation i sina händer, för att be mig lyssna och hjälpa henne/honom hade jag tagit hand om den vännen på samma sätt som jag alltid gjort. Men jag gjorde det aldrig. Jag tog aldrig hand om mig själv. 
Jag vet att jag alltid varit en person som mina vänner gärna vänder sig till när de vill ha någon som lyssnar men även när de vill försöka få hjälp med att komma fram till ett rätt svar på sin situation eller fråga. Det är inte alltid det går, men jag försöker alltid vara noga med att oavsett vad de än väljer, vad som än känns bäst för dem, så är de aldrig ensamma. Jag gör samma sak för dem som jag vill att de ska göra för mig (och som det gör), och jag är alltid noga med att hur allt än ser ut för dem så får de inte låta det stanna inom dem, aldrig. De ska aldrig, aldrig någonsin hålla alla saker inom sig. Det måste få göra ont, man måste få vara ledsen och man måste få må dåligt, för annars samlas det inom dem och obearbetade saker kommer alltid tillbaka på ett eller annat sätt. Så varför kunde jag inte lyssna på mig själv, varför kunde jag inte stå upp för allt det jag själv tror på och anser är det viktigaste? 

För det var det jag gjorde. Jag höll allt, verkligen allt inom mig. Jag gjorde mig ytlig med ett hårt skal. Jag vägrade känna allt det jag egentligen kände, vägrade visa allt det jag ville visa, vägrade göra allt det jag ville göra, men sorgligast och i mitt fall viktigaste av allt: jag vägra säga allt det jag ville säga. 
Det är klart att jag pratade med människor i min omgivning, lättade lite på känslorna och lät de lyssna och trösta, men ingen fick aldrig någonsin komma ända innanför skinnet på mig, igen fick ta del eller känna till allt. Ingen. Och det är inget någon någonsting ska känna sig ledsen eller otillräcklig till för att de aldrig fick, för det var omöjligt. Jag tillät inte ens mig själv.

Och som jag innan förklarat kommer alltid obearbetade saker tillbaka på något sätt. Och det har det gjort. Det som borde ha varit för ett år sedan är istället nu, fast utan den där akuta smärtan som alltid är sådär intensiv de första dagarna när allt är kaos. Och det är svårt att säga det, men jag saknar det där riktigt onda som man alltid kunde känna ibland när allt det som för stunden var nytt och jobbigt. De fick mig i alla fall att känna, det hjälpte mig att gråta och ventilera. Nu är det i stället tomt. Det är som att blodflödet stannat av och alla känslor gömt sig på ställen i kroppen jag inte visste fanns. Det är tomt, kallt och mörkt, och det skrämmer skiten ur mig bokstavligt talat. Jag är van att känna, jag är van att det ibland gör ont i hjärtat. Det här någonting nytt och jag kan eller vet ingenting, och det är så skrämmande. Nya saker är ju alltid nya, men att känna ingenting ger mig ingen respons att jobba med. Jag glädjer mig inte lika mycket åt saker som jag vet att jag annars hade skrattat hjärtligt åt, jag blir inte arg för saker jag borde bli arg för och jag säger inte ifrån gällande saker som jag annars skulle sätta ner foten för. Jag känner mig som ingenting, bara för att jag vet att det här egentligen inte är jag. För Sandra känner, hon känner alla känslor, men jag har tappat henne och kvar är bara skalet. Och jag är så förbannat jävla arg och ledsen för att jag tillät att tappa mig själv. För att jag inte tillät mig känna när det var som viktigast. För att jag inte kunde lyssna på det krig som inom mig var i full gång, för att jag inte avslutade det utan istället lät det skjuta sönder mig.   

Och det var nog när jag först insåg och kom till insikt med att jag tappat mig själv som alla känslor för en liten pyttestund tittade fram från sina små gömställen för att visa att, "vi finns här, vi finns kvar här långt inom dig, det var du själv som inte gav oss något annat val än att gömma oss, men vi finns".  
Så för första gången på väldigt länge brast det. Jag kände och jag grät. Och jag grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Det var en sådan befrielse, men knäckte mig totalt. Att förstå att man inte tog hand om det värdefullaste man har, sig själv. Så jag valde att låta alla känslor krypa tillbaka till sina små gömställen. Jag vet att de finns men har inte kraften till att klara av dem alla på samma gång. Och det är väl det som gör att man aldrig försöker ta tag i det, man vet inte vart man ska börja och rädslan för att alla kryper fram samtidigt är stor, väldigt stor.  
För jag är så fruktansvärt rädd att jag denna gång inte kommer vara tillräckligt stark, att jag inte kommer klara av det och att det enda lilla som jag har kvar försvinner det med, och att jag både fysiskt och psykiskt bekommer ingenting. Så i grund och botten är det rädslan för mig själv, inte rädslan för någon annan. Rädslan mot andra har jag annars klarat av, eftersom jag alltid haft mig själv. Men när man inte längre har sig själv, den man brukade vara, finns det ingen trygghet inom en heller. 


Så allt detta är egentligen "bara" någonting nytt, stort och jobbigt. Något som jag på något konstigt sätt måste lära mig att hantera. Försöka hitta en trygghet i det otrygga, försöka hitta en mening i det meningslösa, och viktigaste av allt, försöka hitta mig själv där jag inte längre finns kvar.  
Men tillsvidare, till jag byggt upp eller hittat något av de nyss nämnda, får tyvärr alla känslor stanna kvar där de varit det senaste året. Även fast jag sorgligt nog bryter mot det jag i denna stund borde stå upp för mest av allt.

 

och så tar det ett år så brakat det samman, 

 

så vi åker skidor ner för backen för att bryta foten längst ner i dalen

När man inte känner någonting, känner man egenligen för mycket då?

så ska man klä ut sig, och helst av allt skulle man vilja gå som man är, med det lilla blödande hjärtat hängandes utanför 

Det känns som jag har svikit alla i min omgivning, men främst det viktigaste jag har, mig själv. Jag har svikit mig själv så många gånger och aldrig orkat haft styrkan till att bygga upp mig helt igen. För varje gång har en bit brutits itu lite mer för att sedan ha blivit så skadad att det blivit så svårt att hitta alla bitars respektive plats.  Och jag har alltid ursäktat mig själv med att det tar för lång, dyrbar men ändå så onödig tid till att försöka bygga upp det igen när det ändå aldrig blir bra och helt igen. Negativ som jag är. Men är det just det som jag vill då? Leva ett trasigt och negativ liv? Från början var det inte det, i början var det bara små saker som jag ansåg skulle göra mig starkare, det gjorde ibland ont i hjärtat men alla gick igenom det och som människa ska man väl tåla ganska mycket? Så man kämpar visare, ser sig starkare och tror på sig själv och det man brinner för. Men just nu, som Sandra 18 år undrar jag hur länge man ska anse att allting är bra för att det ska göra mig starkare, eller hur mycket en människa faktiskt ska behöva tåla. Det finns andra människor som går igenom värre saker, där deras bitar inte går sönder lite då och då och bit för bit, utan där hela delar samtidigt krossas sönder, där bitar hamnar överallt och ingenstans pga. av att det händer så snabbt och hårt. Då borde väl jag som människa klara det här och sluta må dåligt över sådant som för andra skulle vara så små saker. Så jag är besviken, besviken på att jag lät mig hamna här, för att jag inte kämpa för mig själv och för den jag vet att jag en gång var och därför borde vara. Så vad hände Sandra, varför kämpade du inte? Varför kunde jag aldrig lära mig att samla ihop alla de små bitarna på en gång, och inte låta dem alla hamna på en hög. Varför byggde jag inte upp mig själv, när jag var den enda som hade alla de redskapen som behövdes.