- Det som aldrig sades

Jag vet förut när jag var mindre och hade ont i hjärtat, hur lätt jag hade att nästan varje dag stänga in mig på mitt lilla rum för att till fina och viktiga låtar gråta flera timmar i sträck för att det var skönt och befriande. Det onda i hjärtat vart lite intensivare för tillfället, men kunde efter bäras med en liten ny kraft och med lite lite lättare vikt. Ibland kunde jag även stanna upp av att en liten med ack så betydelsefull mening formades i mitt huvud, för att just då och i den stunden förklara alla känslor och tankar som tryckte inom kroppen.

Smärtan förknippad med en relation och med en person lärde jag mig att hantera, tiden läkte såren då för jag visste att det senare i livet förhoppningsvis skulle komma någon som älskade mig för just den jag var. Det fanns hopp och tålamod för väntan. Skolsituationer med prestationsångest gick även det att hantera, man visste att ibland känns det mycket och jobbigt, och ibland känns det mindre och lättare. Det enda jag kunde göra var att ge mitt bästa, fullt ut, för man kan inte göra mer än det man kan. Händelser mellan vänner som ibland fick mig att må dåligt rullade även det på. Det var jobbigt, men det gick, och jag kan se tillbaka på det med lärdom om att faktiskt veta vad riktigt vänskap är. 
Så med andra ord tog jag mig igenom allt som gjorde ont och som under min barndom var jobbigt, med vetskapen och vissheten om att "det här klarar jag, lär mig av det, fuller min ryggsäck med kunskap och blir starkare". 

Och det tror jag också på fortfarande, men som äldre har jag även börjat förstå att även fast man ser på smärta med vissheten om att det gör en starkare, så finns det alltid en baksida. 

När vi är små tror jag att vi är duktigta på att lära oss hantera saker i vår omgivning, vi lär oss handskas med dem, de börjar små och blir större med åren precis som oss själva, men vi lär oss alltid. Eller vi kanske inte alltid lär oss av dem, men vi lär känna dem, skapar en trygghet och bekvämlighet i allt det onda, bara för att klara av det. Så tror jag även att det har att göra med att ju äldre man blir desto större blir även det jobbiga, men inte i så stor grad att vi inte skulle kunna handskas med det och lära oss av det, och jag syftar då på saker som jag nämnt ovan, relationer som tar slut, bråk mellan vänner eller prestationsångest. Ganska vardagliga men jobbiga saker. Men sedan finns det tider, händelser eller situationer då det jobbiga kan bli större än vad det borde vara, och att man för stunden inte alls vet hur man ska göra, ta sig an, handskas eller viktigaste av allt, bearbeta det. Och denna tunna gräns är olika för alla, lika simpelt att förstå som att alla människor är unika. Jag som innan oftast alltid vetat hur min gräns sett ut, sett till att ingen eller något trampa över den helt och håller, fick för ca ett år sedan känna på hur det faktiskt känns när någon kör över den gränsen med dunder och brak.

Det jag dock inte kunde inse då, var att min gräns faktiskt var korsad. Istället var jag kvar i det gamla "det här klarar jag, lär mig av det, fuller min ryggsäck med kunskap och blir starkare". Det gjorde ont i kroppen men både min omgivning och främst jag själv intalade mig att jag var stark, och att jag som stark ensam människa skulle klara av det. Och det gick bra, just då. Hade det varit en vän till mig som kommit bärandes med min situation i sina händer, för att be mig lyssna och hjälpa henne/honom hade jag tagit hand om den vännen på samma sätt som jag alltid gjort. Men jag gjorde det aldrig. Jag tog aldrig hand om mig själv. 
Jag vet att jag alltid varit en person som mina vänner gärna vänder sig till när de vill ha någon som lyssnar men även när de vill försöka få hjälp med att komma fram till ett rätt svar på sin situation eller fråga. Det är inte alltid det går, men jag försöker alltid vara noga med att oavsett vad de än väljer, vad som än känns bäst för dem, så är de aldrig ensamma. Jag gör samma sak för dem som jag vill att de ska göra för mig (och som det gör), och jag är alltid noga med att hur allt än ser ut för dem så får de inte låta det stanna inom dem, aldrig. De ska aldrig, aldrig någonsin hålla alla saker inom sig. Det måste få göra ont, man måste få vara ledsen och man måste få må dåligt, för annars samlas det inom dem och obearbetade saker kommer alltid tillbaka på ett eller annat sätt. Så varför kunde jag inte lyssna på mig själv, varför kunde jag inte stå upp för allt det jag själv tror på och anser är det viktigaste? 

För det var det jag gjorde. Jag höll allt, verkligen allt inom mig. Jag gjorde mig ytlig med ett hårt skal. Jag vägrade känna allt det jag egentligen kände, vägrade visa allt det jag ville visa, vägrade göra allt det jag ville göra, men sorgligast och i mitt fall viktigaste av allt: jag vägra säga allt det jag ville säga. 
Det är klart att jag pratade med människor i min omgivning, lättade lite på känslorna och lät de lyssna och trösta, men ingen fick aldrig någonsin komma ända innanför skinnet på mig, igen fick ta del eller känna till allt. Ingen. Och det är inget någon någonsting ska känna sig ledsen eller otillräcklig till för att de aldrig fick, för det var omöjligt. Jag tillät inte ens mig själv.

Och som jag innan förklarat kommer alltid obearbetade saker tillbaka på något sätt. Och det har det gjort. Det som borde ha varit för ett år sedan är istället nu, fast utan den där akuta smärtan som alltid är sådär intensiv de första dagarna när allt är kaos. Och det är svårt att säga det, men jag saknar det där riktigt onda som man alltid kunde känna ibland när allt det som för stunden var nytt och jobbigt. De fick mig i alla fall att känna, det hjälpte mig att gråta och ventilera. Nu är det i stället tomt. Det är som att blodflödet stannat av och alla känslor gömt sig på ställen i kroppen jag inte visste fanns. Det är tomt, kallt och mörkt, och det skrämmer skiten ur mig bokstavligt talat. Jag är van att känna, jag är van att det ibland gör ont i hjärtat. Det här någonting nytt och jag kan eller vet ingenting, och det är så skrämmande. Nya saker är ju alltid nya, men att känna ingenting ger mig ingen respons att jobba med. Jag glädjer mig inte lika mycket åt saker som jag vet att jag annars hade skrattat hjärtligt åt, jag blir inte arg för saker jag borde bli arg för och jag säger inte ifrån gällande saker som jag annars skulle sätta ner foten för. Jag känner mig som ingenting, bara för att jag vet att det här egentligen inte är jag. För Sandra känner, hon känner alla känslor, men jag har tappat henne och kvar är bara skalet. Och jag är så förbannat jävla arg och ledsen för att jag tillät att tappa mig själv. För att jag inte tillät mig känna när det var som viktigast. För att jag inte kunde lyssna på det krig som inom mig var i full gång, för att jag inte avslutade det utan istället lät det skjuta sönder mig.   

Och det var nog när jag först insåg och kom till insikt med att jag tappat mig själv som alla känslor för en liten pyttestund tittade fram från sina små gömställen för att visa att, "vi finns här, vi finns kvar här långt inom dig, det var du själv som inte gav oss något annat val än att gömma oss, men vi finns".  
Så för första gången på väldigt länge brast det. Jag kände och jag grät. Och jag grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Det var en sådan befrielse, men knäckte mig totalt. Att förstå att man inte tog hand om det värdefullaste man har, sig själv. Så jag valde att låta alla känslor krypa tillbaka till sina små gömställen. Jag vet att de finns men har inte kraften till att klara av dem alla på samma gång. Och det är väl det som gör att man aldrig försöker ta tag i det, man vet inte vart man ska börja och rädslan för att alla kryper fram samtidigt är stor, väldigt stor.  
För jag är så fruktansvärt rädd att jag denna gång inte kommer vara tillräckligt stark, att jag inte kommer klara av det och att det enda lilla som jag har kvar försvinner det med, och att jag både fysiskt och psykiskt bekommer ingenting. Så i grund och botten är det rädslan för mig själv, inte rädslan för någon annan. Rädslan mot andra har jag annars klarat av, eftersom jag alltid haft mig själv. Men när man inte längre har sig själv, den man brukade vara, finns det ingen trygghet inom en heller. 


Så allt detta är egentligen "bara" någonting nytt, stort och jobbigt. Något som jag på något konstigt sätt måste lära mig att hantera. Försöka hitta en trygghet i det otrygga, försöka hitta en mening i det meningslösa, och viktigaste av allt, försöka hitta mig själv där jag inte längre finns kvar.  
Men tillsvidare, till jag byggt upp eller hittat något av de nyss nämnda, får tyvärr alla känslor stanna kvar där de varit det senaste året. Även fast jag sorgligt nog bryter mot det jag i denna stund borde stå upp för mest av allt.