Idag är ännu en sådan där dag då jag vägrar känna ordentligt. Tar imot men säger inte ifrån fast jag innerst inne vill. Jag vet vad jag skulle vilja säga, exakt vad jag skulle vilja skrika och främst av allt kunna ha förmågan att slå in alla mina egna känslor och tankar, bara för att kunna få lite förståelse. Men jag gör det inte, jag väljer att låta bli och står istället mitt i mot och sväljer allt kroppen hör och ser, även fast det just då och en stund efter gör ont. Det gör mig ledsen, arg och besviken, men jag säger inget, utan står där med tårarna rinnandes ner för kinderna och säger bara "mm" vid avslutet och lämnar rummet. Stänger in mig där jag alltid kännt mig som tryggast, i badrummet. Vill inte visa någonting, vill inte ställa till mer, vill inte skada och vill inte förstöra. Så jag väljer att sätta på handfatskranen på fullt, för att under ett litet litet ögonblick tillåta mina egna ögon och tårkanaler göra desamma. Men sen sätter man stopp som så många gånger innan, stänger av, tårkar de förbannade tårarna. Ser sig i badrumsspegeln precis innan man ska gå ut, ser fast man inte ser, för att sist av allt gå ut och stänga in sig i nästa rum, för att försiktigt sitta där inne med ännu ett stort världskrig inom en.