Idag har varit en dag som jag under väldigt väldigt lång tid har dragit ut på, velat ta tag i men inte kunnat. En dag jag innan inte kännt mig redo för. En dag jag inte haft energi till. En dag dag som jag alltid varit rädd för.
Men idag fick lov att bli den dagen, jag hade inget val. 
Idag var den dagen jag åkte till mormor. 

Mormor har under hela mitt liv alltid varit den som stått mig närmast efter mamma, pappa och Ida. Mormor har alltid bott nära och alltid varit delaktig och funnits där. Hon har alltid lyssnat på mig. Det spelade ingen roll vad jag egetligen sa, så lyssnade hon alltid istället för att ifrågasätta.
Efter att ha "förlorat" mamma och pappa, har jag aldrig vågat prata med mormor om det, i stor rädsla för att förlora henne med. Det har varit min största skräck, att förlora det sista jag har och det som jag värdesätter som mest. Jag visste att mormor visste, men inte om det för henne var okej. 

Så idag, efter mer än ett år åkte jag tillslut dit. Fick nybakat bröd och kolsoppa, kaffe och fika. Vi pratade till en början precis som vanligt, även fast vi båda visste varför jag egentligen var där. Jag visste att hon väntade på mig, på att jag skulle känna mig redo att ta steget. Så jag kunde inget annat göra, än att vid hennes matbord, där man så många gånger som litet suttit, försiktigt mellan alla rinnande tårar försöka förklara. Förklara att jag var rädd, så fruktansvärd rädd att förlora henne. Att hon inte fick känna att hon inte var tillräckligt värdefull eller viktig, för det var hon, hon var det sista jag hade kvar. Och hon bara stod där vid diskbänken, med allt nybakat bröd och lyssnade, precis som alla andra gånger.
Hon lyssnade.
Hon förstod,
och för mig viktigast av allt,
hon accepterade. 

Fick sedan en stor kram. En kram som berättar att allt fortfarande kommer vara som vanligt, oavsett vilka val jag här i livet väljer, och att jag oavsett vad, alltid alltid alltid kommer ha kvar henne precis som den mormor hon alltid varit och kommer vara.