Jag låste bara för att jag var/är så fruktansvärt rädd att skada mer än vad jag redan gjort eller gör. Så jag ville skydda, även fast det man kännner aldrig kan ändras helt utan andlening då känslor är känslor, hur klychigt det än låter. Men jag vet inte, vetskapen om att någon liten person då och då läser allt i tystnad och inom anonymitet gör att jag på något konstigt vis inte behöver bära allt själv även fast den som läser inte behöver ha med saken att göra. Men jag är inte ensam, för att även fast det är tystnad så vet någon mer om, och jag blir "ensam" fast ändå inte ensam hur konstigt det nu inte låter.

Jag vet inte om det kanske är fel att blotta mig helskinnat, eller om det är en väg till att överleva. Men det här är jag, det här är mina tankar och framför allt och viktigast, det här är mina känslor. Och ingen på denna planet kan säga att det som pågår inom min kropp och det som jag känner varken är rätt eller fel. Det här är bara jag.