Så mitt i det pågående kriget man har inom sig ringer telefonen. Och man ser vem det är men vet inte om man orkar prata, för jag vet att hon bryr sig så otroligt mycket om mig, och man vet inte om man ska säga att det är bra, eller att det inte är det, men att man efter det inte kommer kunna förklara varför det inte är bra. Men jag svarar, säger att allt går lite upp och ner, hon lyssnar, frågar sen så fint om hon kan göra någonting för mig, och man säger nej bara för att man vet att "hur ska någon annan kunna hjälpa när man inte ens själv vet". Men inom en vill man bara skrika, att hon ska komma, hålla om mig och säga att allt ska bli bra, låta mig ligga i hennes famn och hon sjunger sånger som hon alltid gjorde när vi var små, men man gör det inte, för man vill ännu en gång inte förstöra eller skada mer än vad som redan är. 

Men jag vet att om jag skulle säga, så skulle hon. Men jag gör det inte. Så förlåt för att jag inte tillåter dig finnas där ordentligt, min fina lilla mamma. Förlåt.