Idag har jag andats på jorden i hela nitton år. I nitton år har jag utforskat livet och vad det för mig är att leva. Är det bara att finnas eller handlar det om någonting helt annat, att känna att man lever? Både och kan jag väl kanske tycka, definitionen för att leva tror jag är helt olika beroende på vilken männsiska du frågar. Trots att jag idag blir nitton år vet jag fortfarande inte riktigt vad jag vill med mitt liv. Det finns saker som jag redan vet, och andra som jag ännu inte fått svar på, och jag kan väl tycka att det skulle ju vara väldigt tråkigt och ganska synd om man från början hade hela bilden klar, då hade man ju ingen anledning till att våga testa. Man skulle aldrig få veta hur det är att någon gång råka välja fel, för att sedan lära sig att hitta vägen tillbaka. Och hur fel det än kan kännas i livet och hur ont det ibland kan göra, så försöker jag alltid och i den förmåga jag kan se det som att jag bygger mig själv. En ny handling i mitt liv ger mig ännu en byggsten till att bygga en stabil grund inom mig, som skapar och bygger en trygghet. Men det är så sjukt att man vid en sådan, i alla fall enligt mig ganska hög ålder, börjar inse vad som under sin barndom påverkat en. Det är svårt att inse att personer som man trott varit på ett visst sätt, tillslut visar sig vara någon annan som man inte hade en aning om. Och det kan göra så ont. Speciellt när man under sådan lång tid inte insett och trott att man var trygg och hade en trygghet och så rasar det. Det är så svårt att jag nu ska börja inse det och inte kunna göra någonting åt det och bara acceptera, eftersom man inte kan ändra på en människa. Det är bara så svårt, och det tar tid. Det gäller bara att jag ser till att jag har den där trygga grunden inom mig själv som jag kan falla tillbaka på. Och det som då är ännu jobbigare att jag vet att den grunden just nu är lite trasig, och att jag måste bygga upp den på nytt. Men det är som alla säger, att det som inte kommer döda mig kommer enbart göra mig starkare. Så det är bara att fortsätta våga testa. Jag vet att det tillslut alltid kommer blir bra, jag måste bara våga lita på det.

Så i nittion år har jag nu andats och levt, vilket jag ska fortsätta med. Måste bara få klart för mig vilka förväntningar jag har med livet, vad som är värt att kämpa och offra för, och vad som inte är det. Jag måste bestämma mig för att inte längre ägna den mesta delen av livet till att bara finnas till, utan att jag så ofta jag kan även känna att jag lever. För, if it's not good in the end, it's not the end.