Klockan är 00.00. 

Känner mig delad. Som att jag varken känner glädje eller sorg. Som att jag inte alls vet vad jag vill eller känner. Ibland förändras livet utan att man kan göra någonting åt det, det bara händer och då får stå maktlös på sidan om och se på. Antingen kan man skapa frustration över att någonting gammal inte längre finns kvar och istället blivit till någonting nytt, eller så kan man välja att se på det med andra ögon. Som att tänka på just varför förändringen uppkom eller började. 

Dock finns det ibland stunder då du själv kan välja att skapa en förändring. Att du som person kan ändra saker både hos dig själv och i ditt liv som du helt ensam har makten om.
Jag tror att det är dags för mig att skapa den. Jag tror att jag för min egen skull, efter så många år av längtan och tomma löften till mig själv, med ett beslut från både hjärta och hjärna, tillslut och ensam, måste påbörja den förändringen. 

Jag vill inte anpassa mitt liv efter andra. Jag vill inte behaga andra på min egen bekostnad. Jag vill leva ett liv där jag mår bra fullt ut. Jag vill inte leva det halvt eller delat. Jag vill leva det fullt. Så jag måste bestäma mig, för mig egen skull, att det är dags nu. Det är dags för den där förändringen. 

Idag har varit en dag som jag under väldigt väldigt lång tid har dragit ut på, velat ta tag i men inte kunnat. En dag jag innan inte kännt mig redo för. En dag jag inte haft energi till. En dag dag som jag alltid varit rädd för.
Men idag fick lov att bli den dagen, jag hade inget val. 
Idag var den dagen jag åkte till mormor. 

Mormor har under hela mitt liv alltid varit den som stått mig närmast efter mamma, pappa och Ida. Mormor har alltid bott nära och alltid varit delaktig och funnits där. Hon har alltid lyssnat på mig. Det spelade ingen roll vad jag egetligen sa, så lyssnade hon alltid istället för att ifrågasätta.
Efter att ha "förlorat" mamma och pappa, har jag aldrig vågat prata med mormor om det, i stor rädsla för att förlora henne med. Det har varit min största skräck, att förlora det sista jag har och det som jag värdesätter som mest. Jag visste att mormor visste, men inte om det för henne var okej. 

Så idag, efter mer än ett år åkte jag tillslut dit. Fick nybakat bröd och kolsoppa, kaffe och fika. Vi pratade till en början precis som vanligt, även fast vi båda visste varför jag egentligen var där. Jag visste att hon väntade på mig, på att jag skulle känna mig redo att ta steget. Så jag kunde inget annat göra, än att vid hennes matbord, där man så många gånger som litet suttit, försiktigt mellan alla rinnande tårar försöka förklara. Förklara att jag var rädd, så fruktansvärd rädd att förlora henne. Att hon inte fick känna att hon inte var tillräckligt värdefull eller viktig, för det var hon, hon var det sista jag hade kvar. Och hon bara stod där vid diskbänken, med allt nybakat bröd och lyssnade, precis som alla andra gånger.
Hon lyssnade.
Hon förstod,
och för mig viktigast av allt,
hon accepterade. 

Fick sedan en stor kram. En kram som berättar att allt fortfarande kommer vara som vanligt, oavsett vilka val jag här i livet väljer, och att jag oavsett vad, alltid alltid alltid kommer ha kvar henne precis som den mormor hon alltid varit och kommer vara. 

När jag flyttade hemifrån hade pappa precis bytt fönster i mitt rum. Och eftersom jag inte bodde där längre lämnades det som det var, omålat, utan fönsterbräda eller varken gardinstång eller gardiner. Även togs handduken som hängde under mitt namn i badrummet bort, så när jag väl varit hemma hos mamma och pappa har jag alltid mer känt mig som på besök än just hemma, jag torkade tex alltid händerna på gästhanduken. 

Men igår steg jag innanför ytterdörren till min familj med flera påsar och väskor för att försiktigt fråga om det är okej att jag sover hos dem, vilket från deras sidan inte ens behövdes frågas, det var en självklarhet. Så med alla mina medtagna ägodelar går jag upp till mitt ofärdiga rum för att försöka göra så det kändes lite som förut. Det sjuka är, hur creepy eller fucked up det än är, så har mamma och pappa, exakt samma dag städat hela mitt rum, en fönsterbräda är uppsatt, gardinstång med gardiner finns och lampor i fönstret lyser. De hade inte rört mitt rum på ca 3-4 månader, men just den dagen jag på kvällen kom hem hade de gjort iordning, utan att ens veta att jag skulle komma hem. Är det inte lite sjukt och väldigt fint på samma gång? 

Och ännu finare var att när jag väl skulle gå på toaletten innan jag skulle sova så satt det en handuk under mitt namn igen, min egen handuk i mitt egna hem. För jag är hemma nu.