jag börjar inse att jag inte kan dela livet med människor som inte är villiga att dela deras liv tillbaka. jag vill kunna få vara delaktig hela vägen, och inte enbart när de passar den andre/de andra. varför kan jag inte vara värd det ,när jag ger samma sak tillbaka? varför kan jag inte få tillbaka det jag själv delar med mig av? jag är ledsen och trött på att aldrig få känna mig tillräckligt viktig eller betydelsefull, att jag aldrig duger för den jag är och räcker till. jag är trött på den känslan till att aldrig duga, på att aldrig, aldrig, aldrig räcka till som mig själv.
trots att jag försöker berätta lyssnar ingen, och jag börjar bli trött på att ständigt utsättas för detta.

acceptera mig helhjärtat, eller bara låt mig gå.    

Idag har jag andats på jorden i hela nitton år. I nitton år har jag utforskat livet och vad det för mig är att leva. Är det bara att finnas eller handlar det om någonting helt annat, att känna att man lever? Både och kan jag väl kanske tycka, definitionen för att leva tror jag är helt olika beroende på vilken männsiska du frågar. Trots att jag idag blir nitton år vet jag fortfarande inte riktigt vad jag vill med mitt liv. Det finns saker som jag redan vet, och andra som jag ännu inte fått svar på, och jag kan väl tycka att det skulle ju vara väldigt tråkigt och ganska synd om man från början hade hela bilden klar, då hade man ju ingen anledning till att våga testa. Man skulle aldrig få veta hur det är att någon gång råka välja fel, för att sedan lära sig att hitta vägen tillbaka. Och hur fel det än kan kännas i livet och hur ont det ibland kan göra, så försöker jag alltid och i den förmåga jag kan se det som att jag bygger mig själv. En ny handling i mitt liv ger mig ännu en byggsten till att bygga en stabil grund inom mig, som skapar och bygger en trygghet. Men det är så sjukt att man vid en sådan, i alla fall enligt mig ganska hög ålder, börjar inse vad som under sin barndom påverkat en. Det är svårt att inse att personer som man trott varit på ett visst sätt, tillslut visar sig vara någon annan som man inte hade en aning om. Och det kan göra så ont. Speciellt när man under sådan lång tid inte insett och trott att man var trygg och hade en trygghet och så rasar det. Det är så svårt att jag nu ska börja inse det och inte kunna göra någonting åt det och bara acceptera, eftersom man inte kan ändra på en människa. Det är bara så svårt, och det tar tid. Det gäller bara att jag ser till att jag har den där trygga grunden inom mig själv som jag kan falla tillbaka på. Och det som då är ännu jobbigare att jag vet att den grunden just nu är lite trasig, och att jag måste bygga upp den på nytt. Men det är som alla säger, att det som inte kommer döda mig kommer enbart göra mig starkare. Så det är bara att fortsätta våga testa. Jag vet att det tillslut alltid kommer blir bra, jag måste bara våga lita på det.

Så i nittion år har jag nu andats och levt, vilket jag ska fortsätta med. Måste bara få klart för mig vilka förväntningar jag har med livet, vad som är värt att kämpa och offra för, och vad som inte är det. Jag måste bestämma mig för att inte längre ägna den mesta delen av livet till att bara finnas till, utan att jag så ofta jag kan även känna att jag lever. För, if it's not good in the end, it's not the end. 

Jag låste bara för att jag var/är så fruktansvärt rädd att skada mer än vad jag redan gjort eller gör. Så jag ville skydda, även fast det man kännner aldrig kan ändras helt utan andlening då känslor är känslor, hur klychigt det än låter. Men jag vet inte, vetskapen om att någon liten person då och då läser allt i tystnad och inom anonymitet gör att jag på något konstigt vis inte behöver bära allt själv även fast den som läser inte behöver ha med saken att göra. Men jag är inte ensam, för att även fast det är tystnad så vet någon mer om, och jag blir "ensam" fast ändå inte ensam hur konstigt det nu inte låter.

Jag vet inte om det kanske är fel att blotta mig helskinnat, eller om det är en väg till att överleva. Men det här är jag, det här är mina tankar och framför allt och viktigast, det här är mina känslor. Och ingen på denna planet kan säga att det som pågår inom min kropp och det som jag känner varken är rätt eller fel. Det här är bara jag. 

Från både kropp och själv så vet jag ärligt talat inte längre vad jag ska göra. Jag vet att vad jag än gör så gör jag fel. Allt jag känner är fel, allt jag gör och inte gör är fel. Allt det goda och omtänksamma är borta. Det finns liksom ingenting bra kvar.

Under över ett år har jag gång på gång sett den jag älskar som mest brytas ner. Varje gång har jag blivit tvungen att stå på sidan hjälplös utan att ha makten att kunna göra det bra. Jag har lyssnat, och jag har försökt. Men jag räckte inte till. Varken då eller nu. Jag behövs inte längre.

Jag vet att jag gjorde fel idag. Men jag kunde inte hjälpa det. Det är bara så mycket som gör ont när det kommer på tal. Det gjorde ont vid stugan och hon sa att det spelar väl igen roll du får reda på det ändå nu… Så jag satt bara där i soffan iskall och varm på samma gång och lyssnade fast jag inte ville höra. Jag ville inte veta, och det borde hon ha förstått. Jag, för den jag var skulle inte ha behövt höra. Så gjorde det lite mer ont när alla tankar och funderingar föll på plats. Jag dög inte den gången, men hon gjorde tydligen, vem hon just då var. Men nu visste jag och sådant bryter ner mig till tusen. Så därför reagerade jag som jag gjorde nu, det var mer eller mindre något gammalt jag försökt glömma och acceptera. Men sedan försöker jag i alla fall. Säger förlåt och vill förklara varför men får ingen respons tillbaka. Ber henne se mig i ögonen när jag så liten och skadad försöker förklara på ett så bra sätt som möjligt. Men hon tränger sig förbi och går. Det som annars varit fel när jag inte gjort är nu fel när jag väl gör. Så jag vet inte längre vad jag ska göra. Får bara höra vad hon känner men inte en chans att själv förklara mig. Så det spelar ingen roll vad jag gör, för jag gör bara fel.

Lägger mig i vår säng för att försöka slippa tänka. Hon kommer och säger förlåt hon med, att hon älskar mig och jag säger att jag älskar henne med och hon säger att hon vet det, och sedan är det bra. Men det är det inte, jag vill också vara viktig, mina känslor är också viktiga.

Det gör sedan ont igen då det sägs hejdå och jag går nu. Så ligger kvar med ansiktet mot väggen och tänker nu vet jag inte mer, jag vet inte om allt det här är värt det eller varför det ens är såhär. Hon frågar inte ens om jag klarar mig, om det går bra att hon lämnar och går för att det finns andra som också behöver henne. Det säger hon aldrig. Och det känns bara så fel då jag själv både sjukskrivit mig och ringt efter andra då jag själv inte kunnat vara där för henne, just bara för att jag inte vill lämna henne ensam just då när det är som jobbigast. För även om jag inte kan så bryr jag mig fortfarande. Men visst klarar jag mig, det är man tvungen att göra. Jag vill bara känna att hon bryr sig så som mig som jag gjort för henne. Inte att det skulle vara extra synd om mig, utan bara få tillbaka just det här lilla som jag själv gjort. Men det enda jag hör är trappsteg i trappen, dörren som öppnas och stängs med en smäll och sedan bara tystnad. Så jag gör så som jag alltid gjort, släpper ut allt. Gråter och slår, för att det bara i min ensamhet som jag kan tillåta mig vara svag på riktigt, längst där nere på djupet.

Men trots att det är jobbigt kan jag inte tillåta det eftersom att hon och många andra egentligen har det värre. Men så tänker jag lite att det som jag känner är kanske stort och viktigt för mig, så det kan få göra ont eftersom det handlar om mig och ingen annan. Men det är ändå så svårt att tillåta. Jag vet fortafarande inte vad jag ska göra, om det är rätt eller fel. Det enda jag vet är att det är jobbigt för mig men kanske inte för andra. Men hon har ändå gått sin väg just nu och jag sitter ensam kvar i lägenheten och den tanken tar kol på mig. Det känns som jag är fängslad och aldrig kommer härifrån. Det bara går runt i en cirkel och det börjar bli snurrigt nu. Jag vet att hon offrar för mig också, men jag vet inte vad som hänt längre.

Det var bara någon vecka sedan hon vid backen inne i bilen slog på ratten och skrek åt mig. Just då klev jag ut och gick. Jag brydde mig inte längre, det fick bli som det blev. Hon kom efter och fortsatte skrika, att jag skulle med hem till lägenheten och packa ihop alla mina saker för nu var det fan slut och jag fattade ingenting. Jag var bara så jävla egoistisk och självgod och hon hade aldrig träffat någon som befann sig i sin egen bubbla förut och jaha, då går jag väl då om jag är en sån jävla hemsk människa. Skadar jag bara är de bättre att människor jag bryr mig om får finna någon annan som tar hand om dem. Hamnade tillslut i lägenheten och tänkte att nu är det sista gången jag ser det här så hejdå och tack för denna tid, och hon fortsatte bara med hur egoistisk jag är och att jag aldrig kan ha förmågan att förstå eller hjälpa andra för jag bara bubblade i mig egen bubbla och allt bara handlade om mig och ingen annan. Så jag satt där bara tyst. Gick igenom samma sak som jag halvåret innan på verandan fått vara med om. Samma visa, av de andra två personerna man älskar trotts allt och som bara bryter ner och förklarar att det finns ingen omtanke i det man gör, man är som en ångvält som bokstavligt talat skiter i alla andra och enbart tänker på mig själv så man är bara respektlös och jävligt värdelös som människa och jag vill bara skrika att det var ju jävligt synd att ni som föräldrar misslyckats med att uppfostrat mig som en god människa men bra jobbat för jävligt jobbigt lär de ju ha varit att ha hand om mig. Så av de människor som jag älskat mest lär jag mig att jag inte är värt ett skit som människa. Så jag vet inte hur jag ska lösa det här nu, för jag har försök, jag har försökt så länge men det spelar ingen roll för allt man försöker med så blir det aldrig bra ändå. Så jag vet inte om jag ska sluta kämpa för någonting som de andra jag kämpar för inte ens vill ha. Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte längre vad jag ska göra.